Konsertladan vågar välja det smala

Work: 
King of Fools (staged 1996+1998)
Participants: 
Med Lucretia och Tokfursten har Konsertladan i Vattnäs valt verk utanför operans allfarvägar. Jens Runnberg imponeras av modet och undrar vad nästa mål blir för Pers Anna Larssons kompromisslösa musiksatsning.
Publication: 
Dalarnas Tidningar
Journalist: 
Jens Runnberg
Published: 
11 Jul 2014
Med Lucretia och Tokfursten har Konsertladan i Vattnäs valt verk utanför operans allfarvägar. Jens Runnberg imponeras av modet och undrar vad nästa mål blir för Pers Anna Larssons kompromisslösa musiksatsning. Tokfursten är något så ovanligt som en modern opera som sätts upp en andra gång med ny regissör. Av sångarna i Vattnäs konsertlada var Carolina Bengtsdotter-Ljung, Pers Anna Larsson och Göran Eliasson med också vid premiären i Vadstena 1996. Det är på flera sätt rimligt att det är just i Dalarna verket sätts upp igen. Tokfursten bygger på Elgard Jonssons självbiografiska bok om sin vård på Säters mentalsjukhus, och om det livsförändrande mötet med kuratorspraktikanten Barbro Sandin. Tokfurstens psykologiska utgångspunkter har sedermera i stort sett övergivits och behandlingsmodellen - bekant genom Quickfallets starkt ifrågasatta psykoanalytiker Margit Norell (Sandins handledare i Jonssons fall) - kunde inte visa de resultat många hoppats på. Den så kallade Sätermodellen finns inte längre, fortsättningen i Walla behandlingshem i Ludvika är nedlagd. Föreställningen om att schizofreni beror på traumatiska barndomsupplevelser är kraftigt ifrågasatt. I dag finns ingen underförstådd skuldbeläggning av schizofrenas föräldrar. Ändå är verkets kritik mot vårdens avhumanisering och institutionalisering av mentalpatienter verkningsfull. Patienten som kommer till vården "för att träffa Gud", är en helt annan människa än den som sju år, många sprutor, många elchocksbehandlingar och många medicinintag senare, sitter apatisk, katatonisk och helt innesluten i sina hallucinationer, tvångstankar och vanföreställningar. Utmaningen är alltid att se människan. Konsertladan har gått vidare i att förbättra operaupplevelsen. Publiken sitter nu på gradänger så att den ska se bättre. I scenografi, kostymering, mask och ljussättning bär uppsättningen i allt väsentligt de kvaliteter man sammankopplar med storstadens dramascener. Så mycket mer ödmjuk blir man därför inför att i pausen kunna gå ut i högsommarkvällen och blicka ned mot Orsasjön. Carl Unander-Scharins kongeniala musik har drömska, transcendensala, meditativa inslag, men också burleska, stumfilmsliknande avsnitt och närmast sakrala övertoner i köravslutningen. Det förekommer också föreställande partier, som den obevekliga skrivmaskin som hamrar in anamnes och journal. Operakapellet är det hittills största i Konsertladan och dirigenten Mattias Böhm skötte sitt ovanligt intrikata uppdrag mycket väl. Regidebuterande Ulrik Qvale svarar för en genomarbetad föreställning, där sångarna går i och ur olika roller på ett effektivt sätt, bland annat med hjälp av gummihandskar. Personregin är mycket detaljrik; den kroppsliga gestaltningen fullödig. Sångligt dominerar Fredrik Zetterström, Tokfursten, med sin praktfulla baryton, men han visar också i falsettväxlingarna i andra aktens långa soloparti vilken fin kontroll han har på sitt instrument. Andra utropstecken bör sättas för mezzon Carolina Bengtsdotter-Ljung och basbarytonen Mikael Axelsson, båda sjunger väl och agerar på ett självklart sätt. Axelssons kaffesugne överläkare är Tokfurstens humoristiska balanspunkt, när avhumaniseringen och hopplösheten blir för tryckande. Men mest imponerar antagligen Konsertladans kompromisslösa konstnärliga nivå vad gäller scenproduktionerna. Lucretia följdes av Tokfursten. Vad blir nästa projekt med utmärkta sångare som passar i Konsertladans dimensioner?