Klassisk men aktuell opera med välkryddat partitur

Work: 
King of Fools (staged 1996+1998)
Participants: 
Musik: Carl Unander-Scharin. Text: Nils Spangenberg, Carl Unander-Scharin, Magnus Carlbring efter Elgard Jonssons bok. Regi: Ulrik Qvale. Scenografi: Bente Rolandsdotter. Dirigent: Mattias Böhm. Medv: Fredrik Zetterström, Anna Larsson, Anne Wik Larssen, Mikael Axelsson, Göran Eliasson, Carolina Bengtsdotter Ljung, Lisa Gustafsson, Peter Haeggström, Vattnäs operakapell.
Publication: 
Svenska Dagbladet
Journalist: 
Bo Löfvendahl
Published: 
14 Jul 2014
Få nyskrivna svenska operor spelas mer än en gång, ännu färre blir delar av repertoaren. Men till dessa sällsynta verk kan vi nu räkna Carl Unander-Scharins ”Tokfursten”, som hade premiär i Vadstena 1996. Den bygger på Elgard Jonssons bok med samma titel från 1986, en självupplevd berättelse om hur han efter sju år på mentalsjukhus lyckades ta sig ur sin sinnessjukdom, med hjälp av en klok och modig terapeut. Två av de medverkande vid urpremiären var Anna Larsson och Göran Eliasson, då helt unga debutanter, i dag etablerade sångare med egen operascen i Vattnäs vid Orsasjön. Med en ny uppsättning av ”Tokfursten” gör de här sin andra operaproduktion. Det nu 18 år gamla verket passar alldeles förträffligt i den nybyggda konsertladans intima miljö. Konflikterna mellan individ och grupp samt huvudpersons utsatthet och beroende av den psykiatriska vårdens personal påminner en del om ”Gökboet”. Tokfursten själv försöker distansera sig från sin omgivning: ”Här är bara idioter”, sjunger han. Mycket av hans parti är en sorts inre dialog, i några scener accentuerat av att hans tankar får ekoeffekt genom användning av mikrofonteknik. Hans röriga värld får styrsel i andra akten när en kuratorspraktikant med rollnamnet Gud Moder engagerar sig i hans fall: ”Du är för ung att åldras”, slår hon fast. Även om ämnet är viktigt räcker inte goda intentioner om inte musiken engagerar. Men det gör den i ”Tokfursten”, som har ett rikt och omväxlande partitur, klar struktur och vackra melodier, allt mot en mer uppfordrande, orolig bakgrund, kryddad med vissa elektroakustiska grepp. Orkestern spelar stor roll. Mattias Böhm leder säkert den skickliga ensemble som går under namnet Vattnäs operakapell. Sångaren Ulrik Qvale gör med denna uppsättning en remarkabel regidebut. Han underordnar sig dramat och ger rollerna känslig, fint psykologisk gestaltning. Det är en eftertänksam iscensättning som vågar vänta ut förloppen och satsar på sångbarhet och text. Även Bente Rolandsdotters scenografi tar fasta på det avskalade. Här finns ingen sjukhusmiljö, inga sängar, inga medicinskåp, enkla gråa kläder, ibland med röda gummihandskar som effektfull färgaccent. I titelrollen ger Fredrik Zetterström ett enastående starkt porträtt av en ung man som förkvävs i en destruktiv omgivning han till slut lyckas ta sig ur. Anna Larsson som hans hjälpare Gud Moder glöder av värme och klokhet. Från originaluppsättningen kommer också Carolina Bengtsdotter Ljung, som humoristiskt och inkännande skildrar en av patienterna. Fantastiska norska sopranen Anne Wik Larssen ger oss en orgie i textning, ackompanjerad av mekanisk skrivmaskin med pling – en påminnelse om att det skeende denna gripande opera beskriver ligger några decennier tillbaka i tiden. Samtidigt är vi mitt i nuet